Idag kände jag höstens andetag i nacken. Bara en aning, knappt mer än en flämtning. Men det fyllde mig ändå med förväntan. Hösten är den årstid jag älskar mest – det är berättelsernas årstid. Tiden för te, stearinljus, fallande löv och mörka dagar. Det är rött vin och mustiga grytor, hårda äpplen och lagrade ostar.
Inte än. Men snart.
Under tiden vill jag rekommendera en bok som heter Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children av Ransom Riggs. Den är inte klassisk skräck, jag skulle beskriva den som en mörk saga… nej förresten, stryk det. Den tillhör en genre som vi har alldeles för lite av i Sverige: Feel Good-Skräck. Må Bra-Skräck, som den skulle heta här. Jag vet inte om det är den torra, svenska realismen som genomsyrar mycket av svensk kultur, om det är den som hårdnackat vägrar kombinera skräckgenren med mysighet, eller om det är något annat som jag inte har lyckats räkna ut. Är det den stela värdigheten som inte vill dra på munnen åt den som tjuter av fasa i ena sekunden och av skratt i nästa?
Nåja. Berättelsen följer sextonåriga Jacob på hans resa till en liten ö utanför Wales, till Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children. Dessa barn är naturligtvis inte bara märkliga…
Det som är fantastiskt med den här berättelsen är inte bara det loja, avslappnade tempot eller det noggrant avvägda språket. Som läsare blev jag också förförd av dess vackra design och typografi, samt en otrolig samling fotografier som jag bara inte kunde sluta titta på.
Läs den sakta. Ta tid på dig. När du avslutar sista meningen och stänger boken hoppas jag att det är mörkt ute och att höstlövens suggestiva prasslande låter som viskningar.
