Engelsfors – du åker dit för magin, du stannar för realismen

Jag blir alltid lite vemodig när jag lägger ifrån mig en riktigt bra bok, och i det här fallet rör det sig om en riktigt bra trilogi, så det är bara rimligt att jag saknar den tre gånger så mycket.

Har ni läst böckerna? Det tog mig alldeles för lång tid att få tummen ur och sätta mig ner med Cirkeln, men när jag väl gjorde det tog det två dagar att dra i mig den. Hög efteråt (det blir väl alla av en bra bok, väl?) slet jag genast åt mig bok två, Eld, som varade lite längre för att jag var på väg hem till Sverige med min pojkvän. På julafton väntade Nyckeln under granen, och det stillade den värsta abstinensen. Nu är sista boken utläst och jag ger alla karaktärer (nåja) en kram innan jag lämnar deras värld.

Varför är Engelsfors-trilogin så fängslande? Vad gör den så bra? När jag läste den kändes den som en mix av Buffy the Vampire Slayer (Nicolaus/Giles och Rådet) och Sailor Moon (tonårsflickor med superkrafter), marinerat i övertygande svensk realism och kryddat med relationsdrama. Grundreceptet är ett säkert kort, det går hem överallt. Men det som verkligen, verkligen håller en kvar är den skärande, överväldigande verkligheten i berättelsen. Som läsare är du tillbaka i skolan och känner osäkerheten och förvirringen som hör till när man är sexton, sjutton, arton… och så vidare. Hur man genom varsamma (ahaha nope!) experiment och laborationer kommer fram till vem man är, med all ångest som hör till. Personerna i boken är människor ut i fingerspetsarna, i allra högsta grad levande med allt som hör till. Deras personliga utveckling är det mest intressanta – apokalypsen är en historia lite vid sidan av, som man som läsare vet så småningom kommer att landa på karaktärerna som ett piano i en tecknad film. Men tills dess vill man veta mer om Linnéa och Vanessaaa…

För er som har läst denna trilogi av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, och som nu saknar deras karaktärer, kan jag rekommendera Berättelser från Engelsfors, som är ett härligt seriealbum fullt med (ni gissade det) korta historier från Engelsfors. Albumet är precis så top notch som det borde vara, eftersom författarna har jobbat med serietecknarna Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam, som alla tre är helt otroligt duktiga. Och om ni gillar deras stilar måste jag även passa på att rekommendera Kims Love Hurts (ett måste för alla skräck-fans), Lina Neidestams Zelda (feministisk humor när den är som bäst) och Karl Johnsson (vars Mara från Ulthar är ett hett tips för alla som gillar fantasy och Lovecraft).

Jag märker nu att hela detta inlägget blev en applåd-monolog till Engelfors-trilogin. Gott så. Och Gott Nytt År, för den delen.

Rekommendation: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

Picture 4Idag kände jag höstens andetag i nacken. Bara en aning, knappt mer än en flämtning. Men det fyllde mig ändå med förväntan. Hösten är den årstid jag älskar mest – det är berättelsernas årstid. Tiden för te, stearinljus, fallande löv och mörka dagar. Det är rött vin och mustiga grytor, hårda äpplen och lagrade ostar.

Inte än. Men snart.

Under tiden vill jag rekommendera en bok som heter Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children av Ransom Riggs. Den är inte klassisk skräck, jag skulle beskriva den som en mörk saga… nej förresten,  stryk det. Den tillhör en genre som vi har alldeles för lite av i Sverige: Feel Good-Skräck. Må Bra-Skräck, som den skulle heta här. Jag vet inte om det är den torra, svenska realismen som genomsyrar mycket av svensk kultur, om det är den som hårdnackat vägrar  kombinera skräckgenren med mysighet, eller om det är något annat som jag inte har lyckats räkna ut. Är det den stela värdigheten som inte vill dra på munnen åt den som tjuter av fasa i ena sekunden och av skratt i nästa?

Nåja. Berättelsen följer sextonåriga Jacob på hans resa till en liten ö utanför Wales, till Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children. Dessa barn är naturligtvis inte bara märkliga…

Det som är fantastiskt med den här berättelsen är inte bara det loja, avslappnade tempot eller det noggrant avvägda språket. Som läsare blev jag också förförd av dess vackra design och typografi, samt en otrolig samling fotografier som jag bara inte kunde sluta titta på.

Läs den sakta. Ta tid på dig. När du avslutar sista meningen och stänger boken hoppas jag att det är mörkt ute och att höstlövens suggestiva prasslande låter som viskningar.

stampofapproval

Rekommendation: The Bay

stampofapprovalÄr tillbaka i Holland efter två härliga veckor i Sverige och efter sju dagar rullar saker och ting runt i sina gamla hjulspår igen. Jobb är jobb är jobb och hur intressant och spännande det än är kryper det i kroppen när man bara vill gå hem och skriva. Och läsa. Och göra lite efterforskningar på vissa ämnen. Och störa sin inneboende i hans skrivande med en ändlös ström av onödig slumpfakta.

Men: för att styra upp den här semi-bloggen lite så tänker jag introducera rekommendationer. Varje söndag (peppar peppar) så tänker jag rekommendera något skräck-relaterat. Det kan vara en bok, en film, en pryl, ett spel… vad som helst som har med skräck att göra. Jag har till och med pillat ihop en stämpel som ni ser här, mig egen ”stamp of approval”.

Så lämpligt att jag kickar igång denna söndagstradition en måndag. Nåja.

Rekommendation nummer 1 blir en film:

The Bay (2012)thebay

Detta är en överraskande bra ’found footage’ film som handlar om en ekologisk katastrof som slår till i en liten småstad i Maryland. Det är också en otroligt äcklig film på många sätt. Du kommer exempelvis inte att vilja bada i havet efteråt, så jag skulle rekommendera att du ser den när du är klar med badsäsongen för i år. Och ät inte räkor eller något sånt… jag hade nog hoppat över mat överhuvudtaget i ett par timmar före och efter filmen, det är mitt tips.

Filmen lämnar dig med en känsla av att ha sett en övertygande dokumentär. Du kommer att vilja googla den huvudsakliga vidrigheten i filmen (för du vill bara bekräfta för dig själv en gång för alla att det inte finns och du kan gå och lägga dig) – MOTSTÅ DET. Jag menar allvar. Googla i dagsljus, i tryggt sällskap med människor du litar på, efter badsäsongen, invirad i en snuttefilt och med buffrade avsnitt av valfri feel-good-serie på youtube.

Om du vill se trailern hittar du den nedan. Personligen tycker jag att den avslöjar lite för mycket, men den fångar stämningen.

 

Se den, och lämna gärna en kommentar och berätta vad du tyckte.