Om du gillar skräck, pulp eller noveller i någon kombination, så ta en titt på Eskapix teaser trailer. Eskapix kommer att ge ut ett antal novellsamlingar under 2014 och jag ser fram emot varenda en. Som ni ser svävar även mitt namn förbi i trailern, så om ni undrar vad jag gör just nu så är svaret: gör en spellista för varje karaktär uppdaterar min blogg tittar på djurfilmer på youtube fyller i en Game of Thrones quiz skriver noveller.
Om man som jag skriver skräckberättelser är tankar om rädsla aldrig långt borta. Vad föder rädsla? Vad håller rädsla vid liv? Och när det kommer till fiktion och fantasier, vilka former tar våra mardrömmar? När jag ser tillbaka på åratal av skrämmande berättelser, i alla dess utformningar, tycks skräckgenren ha följt den exhibitionistiska trenden i samhället ganska tydligt. Med exhibitionistiskt menar jag ett samhälle av individer som lägger ut varje aspekt av sitt liv offentligt, helst på så många kanaler som möjligt på en gång. Allt från middagar till familjemedlemmar, åsikter och känslor, allt ska vädras i realtid för så stor publik som möjligt. Just detta har inte pågått särskilt länge – inte ens i tio år. Facebook grundades 2004 och Twitter 2006. Men detta är ett sidospår som jag inte tänker gå in närmare på här. Min tanke är att bekräftelsehysterin (och därmed stressen att ständigt synas) har gjort skräckgenren en otjänst.
En långsam, stämningsfull uppbyggnad är ovanligt idag. Jumpscare-generationen har inte tid med gåshud.
På tal om sociala medier bad jag folk att fylla i en undersökning, mest för att stilla min egen nyfikenhet. Eftersom jag själv är lättskrämd som en kaninunge (dock en lycklig sådan) ville jag veta vad som skrämmer andra i fiktion. Nästan 20 personer svarade – stort tack till er!
Här är frågorna och en kort sammanfattning av svaren.
Vilka är de hemskaste skräckfilmer som du har sett? Vilka satte hjärtat i halsgropen, knottrorna på armarna och fick dig att sträcka dig efter en kudde att trycka över ansiktet?
Hela 46 filmer nämndes (maila mig gärna för hela listan), men topp tre som nämndes flest gånger var – trumvirvel -:
1. The Ring (åtta personer)
2. The Exorcist (fem personer)
3. The Blair Witch Project (fyra personer)
Därefter nämndes även följande filmer av minst två personer: Alien, IT, Dead Silence, Silent Hill, Paranormal Activity, The Grudge, The Orphanage, och The Others.
Samma som ovan, fast med böcker. Vilka skräckböcker fick dig att darra på handen när du vände blad?
Med böcker var det mer tunnsått. Föga förvånande är Stephen King den mest nämnda författaren, och av de av hans böcker som namngavs (allt som allt sex: Pestens Tid, DET, Varsel, Tommyknockers, Pet Sematary och Salem’s Lot) dök Pet Sematary upp tre gånger. Därefter nämndes även Dean Koontz (mer specifikt Mörkret Faller och Phantoms) och Whitley Strieber (Närkontakt och Varulvar).
Som relativa nykomlingar smög sig asiatisk skräck in på ett hörn med Spiral av Koji Suzuki. Suzuki har även har skrivit Ring och Dark Water som filmerna med samma namn baserades på. Uzumaki av Junji Ito var den enda skräckserie som (med rätta!) fick en röst.
Vad skrämde dig i filmerna?
Den här frågan hade ett antal alternativ som kunde kryssas i: Filmmusiken, Spöken/andar, Demoner/religiöst, Sjukdomar/epidemier, Onda barn, Zombies, Mördare/Psykopater, ”Jumpscares”, Hemsökta platser, Other.
’Demoner/Religiöst’ fick flest röster – 16,4%. På delad andraplats kom ’Spöken/andar’ och ’Filmmusik’ med 14,9%. Därefter kom ’Onda barn’ med 13,4%. ”Jumpscares klockade in på 11,9% och ’Sjukdomar/epidemier’, ’Zombies’, ’Mördare/psykopater’, och ’Hemsökta platser’ hamnade alla under 10%.
De som valde ’Other’ lade även till dockor, clowner, ljussätttning, udda kameravinklar och ’Body Horror’ till listan.
”Att allt kändes extra skevt eftersom jag inte kan ”formeln” för japansk skräck.”
En intressant iakttagelse som antyder att den ’vanliga’ skräcken som vi matas med i den västerländska kulturen har blivit förutsägbar. Kanske till den grad att den har förlorat sin skräckpotential? Som bekant är det okända och främmande det som injagar störst rädsla, och när varken ljussättning, kameravinklar eller specialeffekter kan ge ny lyster åt det vi förväntar oss att se, kan andra kulturers berättarstilar och rytmer på nytt kasta oss i obalans – sinnestillståndet vi söker i skräckgenren.
Vad skrämde dig i böckerna?
Även den här frågan hade ett antal olika alternativ: Spöken/andar, Demoner/religiöst, Sjukdomar/epidemier, Zombies, Mördare/psykopater, Onda barn, Målande beskrivningar, ”Snabba” scener, Hotfull dialog, Hemsökta platser, Other.
’Spöken/andar’ fick flest röster med 19,6%, tätt följd av ’Målande beskrivningar’ (17,4%) och ’Demoner/religiöst’ (15,2%). ’Onda barn’, ’Hemsökta platser’ och ’Other’ fick alla 10,9%. ’Sjukdomar/epidemier’, ’Mördare/psykopater’ och ’Hotfull dialog’ fick alla under 7%, medan ingen som fyllde i enkäten tycker att zombies och snabba scener är särskilt skrämmande i böcker.
Under ’Other’ lades även aliens, vampyrer, och återigen dockor till, och denna kommentar som fick mig att tänka på H.P Lovecraft:
”Otherwordly madness of twisted geometries and impossible biologies…”
Förklara vad du tycker är mest skrämmande i fiktion. Vad gör dig genuint rädd? Det kan vara specifika saker, eller teman, eller situationer.
”När det påverkar mitt undermedvetna så att jag drömmer om det. När man kommer på sig själv att med att fundera över filmen/boken långt efter att man är färdig med den.”
Det är alltid intressant med berättelser som sätter sina spår. Få lyckas hela vägen, bara ett fåtal biter sig fast så att man grunnar på det en lång tid efteråt. Annu färre lyckas nästla sig in i ens undermedvetna. Det är svårt att förutse dessa fullträffar. En bra historia (med allt vad det innebär) måste kombineras med perfekt tajming som nästan är omöjlig att få till. En del fullträffar får författaren inte veta något om eftersom den inträffar åratal efter hens död. Så kan det gå.
Själv får jag ta Alien som ett filmexempel. (Tack Giger. Mitt undermedvetna sitter och darrar i ett hörn.) Bildspråket gled rakt in i hjärnan och alla inre demoner satt på första parkett och applåderade.
”Det som verkligen gör mig rädd i fiktion – främst film – är känslan av att förlora kontrollen, att få sin känsla av sammanhang sönderslagen, att det som betyder något för en tas ifrån en.”
En ’tried-and-true’ klassiker som illustreras bra i Jacob’s Ladder, där en veteran lider av fruktansvärda hallucinationer. Förlusten av kontroll över sitt eget medvetande, över sig själv och därmed greppet om verkligheten, är ett ständigt återkommande tema.
”[…] tappa kontrollen över sitt eget psyke som vid exempelvis besättelser.”
Det finns en anledning till att Exorcisten är så populär.
”Tanken på att ens familj och vänner skulle hamna i ett oåterkalleligt tillstånd där det endast finns en utväg (ex zombie eller annat outbreak) är mer skrämmande än något annat!”
Rädslan att förlora kontrollen har en darrande kusin: hjälplösheten i situationer som hotar familj och vänner. Zombie-fiktion (böcker och filmer) använder detta skamlöst. Rick i The Walking Dead gör vad som helst för sin son. I Brian Keenes The Rising ger sig Jim ut i värld smockfull med levande döda för att hitta sin lilla pojke. Naturligtvis är detta inte begränsat till zombies; Ripley rusar rakt in i Alien-boet för att hitta Newt. Och om de man älskar blir bitna/infekterade… ja, åtminstone i skräckgenren tycks det mig som om författaren är skyldig att ta läsaren i handen och leda ut hen i mörkret.
”Det finns inte en filmmördare som kan komma ens lite i närheten av den fasa som det man själv kan inbilla sig kan hända sitt barn.”
Och där har vi det, draget till sin spets.
”När de plockar in skräck i sådant man möter i vardagen. Sånt som man sedan måste konfronteras av hela tiden och påminnas om det skrämmande.”
Stephen King har gjort en karriär av att drälla monster över hela vår vardag. Han är kungen av vardagsskräck, men är långtifrån den ende som fått oss att associera mundana saker med obehag. Ett gurglande från avloppet är helt klart en vasstandad clown som dricker te. Varenda teve har ett asiatiskt flickspöke och din mobil kommer en dag att spontanringa och avslöja din död. I svensk skräcklitteratur dras vi gärna till mörk socialrealism. John Ajvide Lindqvists Hanteringen av Odöda är nog den mest realistiska (och paradoxalt nog vackra) zombiebok jag någonsin har läst. Ett annat exempel är Pål Eggerts Borde Vara Död, där opolerad vardag möter övernaturliga hot.
”Spöken och demoner, man har liksom ingen kontroll över dem. Seriemördare kan man ju typ låsa ute, eller i alla fall se!”
Ja, så resonerar jag också – med tanke på vad man statistiskt sett löper större risk att råka ut för kanske det inte är så sunt, men det är mänskligt. Hellre en känd fiende än ett okänt potentiellt hot. ”The devil you know.” Eller inte, i det här fallet.
”Känslan av att saker är fel på subtila och obestämda vis.”
Ja, alla dessa små buggar i systemet, de pillar på ens fingrar tills man släpper greppet om verkligheten.
”Väl uppbyggda och planterade scener. Dvs en scen blir skrämmande eftersom man byggt upp för detta moment tidigare i historien, genom relationsuppbyggnad eller miljöpresentation.”
Jag fick många kommentarer som handlar om att hen inte blir rädd när hen läser böckerna/ser filmerna, men att hen uppskattar historiens uppbyggnad eller vackra scener, osv. Ur svaren och kommentarerna verkar två grupper uppkomma: De som inte blir rädda och de som blir det. De som inte blir rädda har ofta ändå bra exempel och de uppskattar skräckberättelserna – men de blir inte rädda. Och här sitter jag i ’crapped-my-pants’-gruppen och undrar hur det kan komma sig. Det finns en antydan till nostalgi i de kommentarerna, särskilt när det nämns en bok som skrämde dem när de var små. Jag ser framför mig ett gäng unga tonåringar som tassar runt i tivolits spökhus i hopp om att bli skrämda, och ser bara målad plast där skrikande barn ser maskätna lik. Det är en tung dag när en inte får åka tillbaka till Narnia…
Nå, jag önskar alla som läser det här (men särskilt er som inte blir rädda) att en författare en dag ska ta er i handen och leda ut er i mörkret. Och förhoppningsvis visa er saker som får pulsen att öka.
Jag blir alltid lite vemodig när jag lägger ifrån mig en riktigt bra bok, och i det här fallet rör det sig om en riktigt bra trilogi, så det är bara rimligt att jag saknar den tre gånger så mycket.
Har ni läst böckerna? Det tog mig alldeles för lång tid att få tummen ur och sätta mig ner med Cirkeln, men när jag väl gjorde det tog det två dagar att dra i mig den. Hög efteråt (det blir väl alla av en bra bok, väl?) slet jag genast åt mig bok två, Eld, som varade lite längre för att jag var på väg hem till Sverige med min pojkvän. På julafton väntade Nyckeln under granen, och det stillade den värsta abstinensen. Nu är sista boken utläst och jag ger alla karaktärer (nåja) en kram innan jag lämnar deras värld.
Varför är Engelsfors-trilogin så fängslande? Vad gör den så bra? När jag läste den kändes den som en mix av Buffy the Vampire Slayer (Nicolaus/Giles och Rådet) och Sailor Moon (tonårsflickor med superkrafter), marinerat i övertygande svensk realism och kryddat med relationsdrama. Grundreceptet är ett säkert kort, det går hem överallt. Men det som verkligen, verkligen håller en kvar är den skärande, överväldigande verkligheten i berättelsen. Som läsare är du tillbaka i skolan och känner osäkerheten och förvirringen som hör till när man är sexton, sjutton, arton… och så vidare. Hur man genom varsamma (ahaha nope!) experiment och laborationer kommer fram till vem man är, med all ångest som hör till. Personerna i boken är människor ut i fingerspetsarna, i allra högsta grad levande med allt som hör till. Deras personliga utveckling är det mest intressanta – apokalypsen är en historia lite vid sidan av, som man som läsare vet så småningom kommer att landa på karaktärerna som ett piano i en tecknad film. Men tills dess vill man veta mer om Linnéa och Vanessaaa…
För er som har läst denna trilogi av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, och som nu saknar deras karaktärer, kan jag rekommendera Berättelser från Engelsfors, som är ett härligt seriealbum fullt med (ni gissade det) korta historier från Engelsfors. Albumet är precis så top notch som det borde vara, eftersom författarna har jobbat med serietecknarna Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam, som alla tre är helt otroligt duktiga. Och om ni gillar deras stilar måste jag även passa på att rekommendera Kims Love Hurts (ett måste för alla skräck-fans), Lina Neidestams Zelda (feministisk humor när den är som bäst) och Karl Johnsson (vars Mara från Ulthar är ett hett tips för alla som gillar fantasy och Lovecraft).
Jag märker nu att hela detta inlägget blev en applåd-monolog till Engelfors-trilogin. Gott så. Och Gott Nytt År, för den delen.