Hur mycket använder vi vår egen vardag när vi skriver? Mycket, men inte tillräckligt. Jag kan bara tala för mig själv, men det mesta jag använder i form av karaktärsdrag är omedvetet. Varje karaktär är ändå ett Frankenstein’s monster, ett hopkok av alla människor man träffat och sen 5-10% ren fantasi ovanpå. Sedan finns det händelser… jag vet inte hur det är med andra (eftersom det ofta händer mig utgår jag ifrån att det händer andra ungefär i samma utsträckning) men då och då hamnar man i situationer som helt överträffar fiktion.

När man plötsligt befinner sig i en situation som hade verkat helt verklighetsfrånvänd och bara fel om man hade tagit med det i en historia.

Låt mig ta ett exempel. Följande scen utspelade sig en gång på en arbetsplats:

Jag står i kontorets kök och fixar en stor kopp te. En kollega kommer in och börjar ordna med sitt, sätta in sin lunch i kylskåpet och fylla sin vattenflaska. Så plötsligt vänder hon sig mot mig och säger, med ett brett leende: ‘Nu kom jag på vad din parfym påminner mig om! Du luktar som om du har varit ute och festat hela nattet och precis kommit hem.’ Därefter följer hon upp med att förklara att jag luktar som gammal, söt öl. Hela tiden med ett vänligt tonfall och ett leende som sträckte sig från öra till öra.

Jag skrattade bort det. Det kanske inte är det bästa exemplet, men hela situationen tedde sig så surrealistisk att jag kom på mig själv med att undra hur det hade varit att läsa den scenen i en bok. Precis som med många andra händelser och situationer tror jag att det hade gått över gränsen, att läsaren själv skulle rynka på näsan och inte köpa det. Jag försöker sätta fingret på varför. Det händer knasiga saker hela tiden, folk häver ur sig precis vad som helst.

Det har med berättelsens flyt att göra. En bok är en sömlös berättelse där varje situation och replik är minutiöst planterad, odlad och ansad. Många böcker som jag har läst kan liknas vid just det: en välansad trädgård. Och ibland kan det var lite förutsägbart. Verkligheten är översållad med vansinniga fartgupp, oförklarligheter som man prioriterar bort och viftar undan, för man har helt enkelt inte tid. Verkligheten är en vildvuxen berättelse med röda trådar intrasslade i varandra precis överallt.

Men jag gillar tanken på vardagssurrealism. Jag gillar tanken på att väva in sådana scener och dialoger i berättelser, för jag tror att det är i sin overklighet som de speglar verkligheten. Paradoxalt nog tror jag att läsaren känner sig mer hemma i berättelsen då.

Det är naturligtvis en hårfin balansgång.