Om sex minuter publiceras min första bok.

Sitter på sängen i mjukisbyxor med Calendar Girl spelandes i bakgrunden och lussekatter i ugnen.

Det enda som är lite rock’n roll med den bilden är antalet timmar jag kommer att få sova innan väckarklockan ringer. Men ändå.

Ändå.

En dröm slår in i natt.

Tankarna pendlar mellan töntig hybris, den där sorten som får en att strutta runt i en tom lägenhet – kanske ta några spontanat skutt, nynna något i fel melodi och brista ut en gäll refräng – och ren skräck. Vad har jag gjort? Folk kommer ju att läsa den här. Om några få minuter är den tillgänglig.

Bara ligger där bland andra böcker, lite som en havsko i peruk på en klippa översållad med bystiga sjöjungfrur.

Fan. Är det för sent att ändra sig? Kan den inte bara få existera i ett skönt vakuum, tryggt instoppad i min byrålåda. Om hundra år hittar mina efterkommande manuset i en låda, kanske läser det och bara: ”fan, tanten var ju helt störd. Tina upp henne så hon får förklara vad twitter är för nåt.”

Eller så ska jag bara gå och lägga mig. ”Publish and be damned”, som min chef brukar säga.

Imorgon ska jag och en kollega fira genom att gå och se Dr. Strange på bio. Effekterna ska vara tjusiga i IMAX, och med Benedict Cumberbatch och Mads Mikkelsen i samma film har jag svårt att tänka mig hur den skulle kunna ungå att vara sevärd. Senare i veckan ska jag ta en öl med en annan kollega. Fira i dagarna tre, liksom.

Den tredje dagen handlar det om nästa projekt, förstås. Men se, det är en helt annan historia…