Jag blir alltid lite vemodig när jag lägger ifrån mig en riktigt bra bok, och i det här fallet rör det sig om en riktigt bra trilogi, så det är bara rimligt att jag saknar den tre gånger så mycket.

Har ni läst böckerna? Det tog mig alldeles för lång tid att få tummen ur och sätta mig ner med Cirkeln, men när jag väl gjorde det tog det två dagar att dra i mig den. Hög efteråt (det blir väl alla av en bra bok, väl?) slet jag genast åt mig bok två, Eld, som varade lite längre för att jag var på väg hem till Sverige med min pojkvän. På julafton väntade Nyckeln under granen, och det stillade den värsta abstinensen. Nu är sista boken utläst och jag ger alla karaktärer (nåja) en kram innan jag lämnar deras värld.

Varför är Engelsfors-trilogin så fängslande? Vad gör den så bra? När jag läste den kändes den som en mix av Buffy the Vampire Slayer (Nicolaus/Giles och Rådet) och Sailor Moon (tonårsflickor med superkrafter), marinerat i övertygande svensk realism och kryddat med relationsdrama. Grundreceptet är ett säkert kort, det går hem överallt. Men det som verkligen, verkligen håller en kvar är den skärande, överväldigande verkligheten i berättelsen. Som läsare är du tillbaka i skolan och känner osäkerheten och förvirringen som hör till när man är sexton, sjutton, arton… och så vidare. Hur man genom varsamma (ahaha nope!) experiment och laborationer kommer fram till vem man är, med all ångest som hör till. Personerna i boken är människor ut i fingerspetsarna, i allra högsta grad levande med allt som hör till. Deras personliga utveckling är det mest intressanta – apokalypsen är en historia lite vid sidan av, som man som läsare vet så småningom kommer att landa på karaktärerna som ett piano i en tecknad film. Men tills dess vill man veta mer om Linnéa och Vanessaaa…

För er som har läst denna trilogi av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, och som nu saknar deras karaktärer, kan jag rekommendera Berättelser från Engelsfors, som är ett härligt seriealbum fullt med (ni gissade det) korta historier från Engelsfors. Albumet är precis så top notch som det borde vara, eftersom författarna har jobbat med serietecknarna Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam, som alla tre är helt otroligt duktiga. Och om ni gillar deras stilar måste jag även passa på att rekommendera Kims Love Hurts (ett måste för alla skräck-fans), Lina Neidestams Zelda (feministisk humor när den är som bäst) och Karl Johnsson (vars Mara från Ulthar är ett hett tips för alla som gillar fantasy och Lovecraft).

Jag märker nu att hela detta inlägget blev en applåd-monolog till Engelfors-trilogin. Gott så. Och Gott Nytt År, för den delen.