0

Eskapix teaser trailer för 2014

Posted by Lova on April 11, 2014 in Skriva |

Om du gillar skräck, pulp eller noveller i någon kombination, så ta en titt på Eskapix teaser trailer. Eskapix kommer att ge ut ett antal novellsamlingar under 2014 och jag ser fram emot varenda en. Som ni ser svävar även mitt namn förbi i trailern, så om ni undrar vad jag gör just nu så är svaret: gör en spellista för varje karaktär uppdaterar min blogg tittar på djurfilmer på youtube fyller i en Game of Thrones quiz skriver noveller.

 

Tags: , ,

2

Tankar om rädsla

Posted by Lova on April 4, 2014 in Undersökning |

Om man som jag skriver skräckberättelser är tankar om rädsla aldrig långt borta. Vad föder rädsla? Vad håller rädsla vid liv? Och när det kommer till fiktion och fantasier, vilka former tar våra mardrömmar? När jag ser tillbaka på åratal av skrämmande berättelser, i alla dess utformningar, tycks skräckgenren ha följt den exhibitionistiska trenden i samhället ganska tydligt. Med exhibitionistiskt menar jag ett samhälle av individer som lägger ut varje aspekt av sitt liv offentligt, helst på så många kanaler som möjligt på en gång. Allt från middagar till familjemedlemmar, åsikter och känslor, allt ska vädras i realtid för så stor publik som möjligt. Just detta har inte pågått särskilt länge – inte ens i tio år. Facebook grundades 2004 och Twitter 2006. Men detta är ett sidospår som jag inte tänker gå in närmare på här. Min tanke är att bekräftelsehysterin (och därmed stressen att ständigt synas) har gjort skräckgenren en otjänst.

En långsam, stämningsfull uppbyggnad är ovanligt idag. Jumpscare-generationen har inte tid med gåshud.

På tal om sociala medier bad jag folk att fylla i en undersökning, mest för att stilla min egen nyfikenhet. Eftersom jag själv är lättskrämd som en kaninunge (dock en lycklig sådan) ville jag veta vad som skrämmer andra i fiktion. Nästan 20 personer svarade – stort tack till er!

Här är frågorna och en kort sammanfattning av svaren.

 

Vilka är de hemskaste skräckfilmer som du har sett? Vilka satte hjärtat i halsgropen, knottrorna på armarna och fick dig att sträcka dig efter en kudde att trycka över ansiktet?

Hela 46 filmer nämndes (maila mig gärna för hela listan), men topp tre som nämndes flest gånger var – trumvirvel -:

1. The Ring (åtta personer)

2. The Exorcist (fem personer)

3. The Blair Witch Project (fyra personer)

Därefter nämndes även följande filmer av minst två personer: Alien, IT, Dead Silence, Silent Hill, Paranormal Activity, The Grudge, The Orphanage, och The Others.

 

Samma som ovan, fast med böcker. Vilka skräckböcker fick dig att darra på handen när du vände blad?

Med böcker var det mer tunnsått. Föga förvånande är Stephen King den mest nämnda författaren, och av de av hans böcker som namngavs (allt som allt sex: Pestens Tid, DET, Varsel, Tommyknockers, Pet Sematary och Salem’s Lot) dök Pet Sematary upp tre gånger. Därefter nämndes även Dean Koontz (mer specifikt Mörkret Faller och Phantoms) och Whitley Strieber (Närkontakt och Varulvar).

Som relativa nykomlingar smög sig asiatisk skräck in på ett hörn med Spiral av Koji Suzuki.  Suzuki har även har skrivit Ring och Dark Water som filmerna med samma namn baserades på. Uzumaki av Junji Ito var den enda skräckserie som (med rätta!) fick en röst.

 

Vad skrämde dig i filmerna?

Den här frågan hade ett antal alternativ som kunde kryssas i: Filmmusiken, Spöken/andar, Demoner/religiöst, Sjukdomar/epidemier, Onda barn, Zombies, Mördare/Psykopater, ”Jumpscares”, Hemsökta platser, Other.

’Demoner/Religiöst’ fick flest röster – 16,4%. På delad andraplats kom ’Spöken/andar’ och ’Filmmusik’ med 14,9%.  Därefter kom ’Onda barn’ med 13,4%. ”Jumpscares klockade in på 11,9% och ’Sjukdomar/epidemier’, ’Zombies’, ’Mördare/psykopater’, och ’Hemsökta platser’ hamnade alla under 10%.

De som valde ’Other’ lade även till dockor, clowner, ljussätttning, udda kameravinklar och ’Body Horror’ till listan.

”Att allt kändes extra skevt eftersom jag inte kan ”formeln” för japansk skräck.”

En intressant iakttagelse som antyder att den ’vanliga’ skräcken som vi matas med i den västerländska kulturen har blivit förutsägbar. Kanske till den grad att den har förlorat sin skräckpotential? Som bekant är det okända och främmande det som injagar störst rädsla, och när varken ljussättning, kameravinklar eller specialeffekter kan ge ny lyster åt det vi förväntar oss att se, kan andra kulturers berättarstilar och rytmer på nytt kasta oss i obalans – sinnestillståndet vi söker i skräckgenren.

 

Vad skrämde dig i böckerna?

Även den här frågan hade ett antal olika alternativ: Spöken/andar, Demoner/religiöst, Sjukdomar/epidemier, Zombies, Mördare/psykopater, Onda barn, Målande beskrivningar, ”Snabba” scener, Hotfull dialog, Hemsökta platser, Other.

’Spöken/andar’ fick flest röster med 19,6%, tätt följd av ’Målande beskrivningar’ (17,4%) och ’Demoner/religiöst’ (15,2%). ’Onda barn’, ’Hemsökta platser’ och ’Other’ fick alla 10,9%. ’Sjukdomar/epidemier’, ’Mördare/psykopater’ och ’Hotfull dialog’ fick alla under 7%, medan ingen som fyllde i enkäten tycker att zombies och snabba scener är särskilt skrämmande i böcker.

Under ’Other’ lades även aliens, vampyrer, och återigen dockor till, och denna kommentar som fick mig att tänka på H.P Lovecraft:

”Otherwordly madness of twisted geometries and impossible biologies…”

 

Förklara vad du tycker är mest skrämmande i fiktion. Vad gör dig genuint rädd? Det kan vara specifika saker, eller teman, eller situationer.

”När det påverkar mitt undermedvetna så att jag drömmer om det. När man kommer på sig själv att med att fundera över filmen/boken långt efter att man är färdig med den.”

Det är alltid intressant med berättelser som sätter sina spår. Få lyckas hela vägen, bara ett fåtal biter sig fast så att man grunnar på det en lång tid efteråt. Annu färre lyckas nästla sig in i ens undermedvetna. Det är svårt att förutse dessa fullträffar. En bra historia (med allt vad det innebär) måste kombineras med perfekt tajming som nästan är omöjlig att få till. En del fullträffar får författaren inte veta något om eftersom den inträffar åratal efter hens död. Så kan det gå.

Själv får jag ta Alien som ett filmexempel. (Tack Giger. Mitt undermedvetna sitter och darrar i ett hörn.) Bildspråket gled rakt in i hjärnan och alla inre demoner satt på första parkett och applåderade.

”Det som verkligen gör mig rädd i fiktion – främst film – är känslan av att förlora kontrollen, att få sin känsla av sammanhang sönderslagen, att det som betyder något för en tas ifrån en.”

En ’tried-and-true’ klassiker som illustreras bra i Jacob’s Ladder, där en veteran lider av fruktansvärda hallucinationer. Förlusten av kontroll över sitt eget medvetande, över sig själv och därmed greppet om verkligheten, är ett ständigt återkommande tema.

”[…] tappa kontrollen över sitt eget psyke som vid exempelvis besättelser.”

Det finns en anledning till att Exorcisten är så populär.

”Tanken på att ens familj och vänner skulle hamna i ett oåterkalleligt tillstånd där det endast finns en utväg (ex zombie eller annat outbreak) är mer skrämmande än något annat!”

Rädslan att förlora kontrollen har en darrande kusin: hjälplösheten i situationer som hotar familj och vänner. Zombie-fiktion (böcker och filmer) använder detta skamlöst. Rick i The Walking Dead gör vad som helst för sin son. I Brian Keenes The Rising ger sig Jim ut i värld smockfull med levande döda för att hitta sin lilla pojke. Naturligtvis är detta inte begränsat till zombies; Ripley rusar rakt in i Alien-boet för att hitta Newt. Och om de man älskar blir bitna/infekterade… ja, åtminstone i skräckgenren tycks det mig som om författaren är skyldig att ta läsaren i handen och leda ut hen i mörkret.

”Det finns inte en filmmördare som kan komma ens lite i närheten av den fasa som det man själv kan inbilla sig kan hända sitt barn.”

Och där har vi det, draget till sin spets.

”När de plockar in skräck i sådant man möter i vardagen. Sånt som man sedan måste konfronteras av hela tiden och påminnas om det skrämmande.”

Stephen King har gjort en karriär av att drälla monster över hela vår vardag. Han är kungen av vardagsskräck, men är långtifrån den ende som fått oss att associera mundana saker med obehag. Ett gurglande från avloppet är helt klart en vasstandad clown som dricker te. Varenda teve har ett asiatiskt flickspöke och din mobil kommer en dag att spontanringa och avslöja din död. I svensk skräcklitteratur dras vi gärna till mörk socialrealism. John Ajvide Lindqvists Hanteringen av Odöda är nog den mest realistiska (och paradoxalt nog vackra) zombiebok jag någonsin har läst. Ett annat exempel är Pål Eggerts Borde Vara Död, där opolerad vardag möter övernaturliga hot.

”Spöken och demoner, man har liksom ingen kontroll över dem. Seriemördare kan man ju typ låsa ute, eller i alla fall se!”

Ja, så resonerar jag också – med tanke på vad man statistiskt sett löper större risk att råka ut för kanske det inte är så sunt, men det är mänskligt. Hellre en känd fiende än ett okänt potentiellt hot. ”The devil you know.” Eller inte, i det här fallet.

”Känslan av att saker är fel på subtila och obestämda vis.”

Ja, alla dessa små buggar i systemet, de pillar på ens fingrar tills man släpper greppet om verkligheten.

”Väl uppbyggda och planterade scener. Dvs en scen blir skrämmande eftersom man byggt upp för detta moment tidigare i historien, genom relationsuppbyggnad eller miljöpresentation.”

Jag fick många kommentarer som handlar om att hen inte blir rädd när hen läser böckerna/ser filmerna, men att hen uppskattar historiens uppbyggnad eller vackra scener, osv. Ur svaren och kommentarerna verkar två grupper uppkomma: De som inte blir rädda och de som blir det. De som inte blir rädda har ofta ändå bra exempel och de uppskattar skräckberättelserna – men de blir inte rädda. Och här sitter jag i ’crapped-my-pants’-gruppen och undrar hur det kan komma sig. Det finns en antydan till nostalgi i de kommentarerna, särskilt när det nämns en bok som skrämde dem när de var små. Jag ser framför mig ett gäng unga tonåringar som tassar runt i tivolits spökhus i hopp om att bli skrämda, och ser bara målad plast där skrikande barn ser maskätna lik. Det är en tung dag när en inte får åka tillbaka till Narnia…

Nå, jag önskar alla som läser det här (men särskilt er som inte blir rädda) att en författare en dag ska ta er i handen och leda ut er i mörkret. Och förhoppningsvis visa er saker som får pulsen att öka.

 

 

 

Follow my blog with Bloglovin

Tags: , , , , , , ,

0

Engelsfors – du åker dit för magin, du stannar för realismen

Posted by Lova on December 31, 2013 in Rekommendation |

Jag blir alltid lite vemodig när jag lägger ifrån mig en riktigt bra bok, och i det här fallet rör det sig om en riktigt bra trilogi, så det är bara rimligt att jag saknar den tre gånger så mycket.

Har ni läst böckerna? Det tog mig alldeles för lång tid att få tummen ur och sätta mig ner med Cirkeln, men när jag väl gjorde det tog det två dagar att dra i mig den. Hög efteråt (det blir väl alla av en bra bok, väl?) slet jag genast åt mig bok två, Eld, som varade lite längre för att jag var på väg hem till Sverige med min pojkvän. På julafton väntade Nyckeln under granen, och det stillade den värsta abstinensen. Nu är sista boken utläst och jag ger alla karaktärer (nåja) en kram innan jag lämnar deras värld.

Varför är Engelsfors-trilogin så fängslande? Vad gör den så bra? När jag läste den kändes den som en mix av Buffy the Vampire Slayer (Nicolaus/Giles och Rådet) och Sailor Moon (tonårsflickor med superkrafter), marinerat i övertygande svensk realism och kryddat med relationsdrama. Grundreceptet är ett säkert kort, det går hem överallt. Men det som verkligen, verkligen håller en kvar är den skärande, överväldigande verkligheten i berättelsen. Som läsare är du tillbaka i skolan och känner osäkerheten och förvirringen som hör till när man är sexton, sjutton, arton… och så vidare. Hur man genom varsamma (ahaha nope!) experiment och laborationer kommer fram till vem man är, med all ångest som hör till. Personerna i boken är människor ut i fingerspetsarna, i allra högsta grad levande med allt som hör till. Deras personliga utveckling är det mest intressanta – apokalypsen är en historia lite vid sidan av, som man som läsare vet så småningom kommer att landa på karaktärerna som ett piano i en tecknad film. Men tills dess vill man veta mer om Linnéa och Vanessaaa…

För er som har läst denna trilogi av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, och som nu saknar deras karaktärer, kan jag rekommendera Berättelser från Engelsfors, som är ett härligt seriealbum fullt med (ni gissade det) korta historier från Engelsfors. Albumet är precis så top notch som det borde vara, eftersom författarna har jobbat med serietecknarna Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam, som alla tre är helt otroligt duktiga. Och om ni gillar deras stilar måste jag även passa på att rekommendera Kims Love Hurts (ett måste för alla skräck-fans), Lina Neidestams Zelda (feministisk humor när den är som bäst) och Karl Johnsson (vars Mara från Ulthar är ett hett tips för alla som gillar fantasy och Lovecraft).

Jag märker nu att hela detta inlägget blev en applåd-monolog till Engelfors-trilogin. Gott så. Och Gott Nytt År, för den delen.

Tags: , , , , , , , , , ,

0

Rekommendation: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

Posted by Lova on August 27, 2013 in Rekommendation |

Picture 4Idag kände jag höstens andetag i nacken. Bara en aning, knappt mer än en flämtning. Men det fyllde mig ändå med förväntan. Hösten är den årstid jag älskar mest – det är berättelsernas årstid. Tiden för te, stearinljus, fallande löv och mörka dagar. Det är rött vin och mustiga grytor, hårda äpplen och lagrade ostar.

Inte än. Men snart.

Under tiden vill jag rekommendera en bok som heter Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children av Ransom Riggs. Den är inte klassisk skräck, jag skulle beskriva den som en mörk saga… nej förresten,  stryk det. Den tillhör en genre som vi har alldeles för lite av i Sverige: Feel Good-Skräck. Må Bra-Skräck, som den skulle heta här. Jag vet inte om det är den torra, svenska realismen som genomsyrar mycket av svensk kultur, om det är den som hårdnackat vägrar  kombinera skräckgenren med mysighet, eller om det är något annat som jag inte har lyckats räkna ut. Är det den stela värdigheten som inte vill dra på munnen åt den som tjuter av fasa i ena sekunden och av skratt i nästa?

Nåja. Berättelsen följer sextonåriga Jacob på hans resa till en liten ö utanför Wales, till Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children. Dessa barn är naturligtvis inte bara märkliga…

Det som är fantastiskt med den här berättelsen är inte bara det loja, avslappnade tempot eller det noggrant avvägda språket. Som läsare blev jag också förförd av dess vackra design och typografi, samt en otrolig samling fotografier som jag bara inte kunde sluta titta på.

Läs den sakta. Ta tid på dig. När du avslutar sista meningen och stänger boken hoppas jag att det är mörkt ute och att höstlövens suggestiva prasslande låter som viskningar.

stampofapproval

0

Rekommendation: The Bay

Posted by Lova on August 19, 2013 in Rekommendation |

stampofapprovalÄr tillbaka i Holland efter två härliga veckor i Sverige och efter sju dagar rullar saker och ting runt i sina gamla hjulspår igen. Jobb är jobb är jobb och hur intressant och spännande det än är kryper det i kroppen när man bara vill gå hem och skriva. Och läsa. Och göra lite efterforskningar på vissa ämnen. Och störa sin inneboende i hans skrivande med en ändlös ström av onödig slumpfakta.

Men: för att styra upp den här semi-bloggen lite så tänker jag introducera rekommendationer. Varje söndag (peppar peppar) så tänker jag rekommendera något skräck-relaterat. Det kan vara en bok, en film, en pryl, ett spel… vad som helst som har med skräck att göra. Jag har till och med pillat ihop en stämpel som ni ser här, mig egen ”stamp of approval”.

Så lämpligt att jag kickar igång denna söndagstradition en måndag. Nåja.

Rekommendation nummer 1 blir en film:

The Bay (2012)thebay

Detta är en överraskande bra ’found footage’ film som handlar om en ekologisk katastrof som slår till i en liten småstad i Maryland. Det är också en otroligt äcklig film på många sätt. Du kommer exempelvis inte att vilja bada i havet efteråt, så jag skulle rekommendera att du ser den när du är klar med badsäsongen för i år. Och ät inte räkor eller något sånt… jag hade nog hoppat över mat överhuvudtaget i ett par timmar före och efter filmen, det är mitt tips.

Filmen lämnar dig med en känsla av att ha sett en övertygande dokumentär. Du kommer att vilja googla den huvudsakliga vidrigheten i filmen (för du vill bara bekräfta för dig själv en gång för alla att det inte finns och du kan gå och lägga dig) – MOTSTÅ DET. Jag menar allvar. Googla i dagsljus, i tryggt sällskap med människor du litar på, efter badsäsongen, invirad i en snuttefilt och med buffrade avsnitt av valfri feel-good-serie på youtube.

Om du vill se trailern hittar du den nedan. Personligen tycker jag att den avslöjar lite för mycket, men den fångar stämningen.

 

Se den, och lämna gärna en kommentar och berätta vad du tyckte.

Tags:

0

Eufori

Posted by Lova on July 28, 2013 in Uncategorized |

Jag kom hem i förrgår kväll och möttes av pappa på flygplatsen. Hemkomst-euforin har inte lagt sig än. Sitter just nu och slappnar av i soffan med lite pursvensk choklad, syrran och hennes man. Deras fyraåring sover i rummet intill efter en episk dag på stranden. Laptopen sitter i knät som en alldeles för varm säkerhetsfilt.

Gårdagens familjeäventyr är fortfarande färskt i minnet. Jag hälsade på mormor på vårdboendet och delade med mig av det senaste skvallret. Tydligen hade vi båda två haft varsin skotte hos oss under ungefär samma tidsperiod – detta ledde inte till något dekadent för någon av oss. Därefter bjöd mamma på lunch ute på landet och vi hittade färgade glasflaskor med plats för stearinljus som skulle göra sig perfekta på min balkong i Holland. För den där sköna New Orleans-atmosfären.

Den totala avslappningen infann sig igår kväll när två vänner blandade ett par drinkar och grillade en fantastisk middag. Magiskt. Och det är bara början; i mitten av nästa vecka väntar ett efterlängtat möte med en saknad vän följt av några dagars intensivt skrivande i Kivik. Mitt mål är att under de dagarna skicka iväg mitt manus till ett antal förlag.

Så. Då har jag sagt det. Inte alls nervöst. Just do it, self.

Tips till mig själv från mig själv: kör på medan du är euforisk.

 

0

Att komma hem

Posted by Lova on July 21, 2013 in Uncategorized |

Söndag kväll och det är dags att gå och lägga sig. Imorgon är det jobb och som vanligt är att-göra-listan lång, men då är det skönt att ha siktet inställt på fredag. Då reser jag nämligen till Sverige för att spendera två härliga semesterveckor hemma. Att bo i Holland är underbart på många sätt (bara att kunna köpa en flaska vin i mataffären närsomhelst är väldigt trevligt) men det finns saker som fattas när man bor utomlands.

Människor säger sig självt. Jag saknar familj och vänner mest av allt. Men om jag ska unna mig att vara materialistisk och ytlig ett tag, så här kommer en lista på saker som jag saknar och ska fixa så fort jag kommer hem.

  • Lingongrova. Holland har i regel gott bröd, men ingenting som kommer ens i närheten av Lingongrova.
  • Bra sushi! Min favoritrestaurang i närheten av Värnhemstorget har enligt mig den smaskigaste sushin i Malmö.
  • Senaste numret av Pondus. Gudars vad jag saknar svenska serier..!
  • Ja, på tal om serier ska det definitivt planeras in ett besök till seriebutiken på Lilla Torg.
  • Och på talk om det: SciFi-Bokhandeln!
  • Ta en öl på Möllan.
  • Inhandla Turkisk Peppar och Ballerinakex.
  • Gå på Malmö Stadsbibliotek.
  • Dipp-pulver. Det finns ingen bra dipp-pulver i Holland. (Jag skojar inte)

Förutom allt detta och utöver att träffa alla underbara människor, så hägrar en sak till: några dagars isolering i en liten stuga i Kivik där jag kan få skriva ifred.

Det här är mer än att “ladda batterierna”. Varje resa hem känns som en total omstart.

0

Jungfruresan

Posted by Lova on July 18, 2013 in Uncategorized |

Första faktiska inlägget på nya hemsidan – det känns som något att fira!

Så hur firar jag det? Tja, jag har planerat in två dagars non-stop skrivande eftersom det äntligen är helg. Fucking finally. Inget mer trött krafsande på tangentbordet på kvällarna efter jobbet, inget mer sömnigt fumlande på morgonkvisten innan jag hasar in i duschen.

Sweet.

För övrigt läste jag nyss ut Mikael Strömbergs Vätten och är fortfarande lite hög på folktro-splatter. Det jag gillade mest var nog persongalleriet. Solida, trovärdiga människor som man kände sympati för och brydde sig om. På rak arm kan jag inte komma på en enda som jag inte tyckte om. Jag älskar när en bok, ungefär halvvägs, manar fram en slags skräckslagen, förväntansfull uppgivenhet… eller för att citera Hudson i Aliens:

“Game over, man! Game over!”

Anyway. En skön helg med vin och sommarkvällar till alla… (och sätt ut något till vättarna för säkerhets skull).

Copyright © 2013-2014 Lova Lovén All rights reserved.
This site is using the Desk Mess Mirrored theme, v2.2.3, from BuyNowShop.com.