Trojanerna är snart här

Om sex minuter publiceras min första bok.

Sitter på sängen i mjukisbyxor med Calendar Girl spelandes i bakgrunden och lussekatter i ugnen.

Det enda som är lite rock’n roll med den bilden är antalet timmar jag kommer att få sova innan väckarklockan ringer. Men ändå.

Ändå.

En dröm slår in i natt.

Tankarna pendlar mellan töntig hybris, den där sorten som får en att strutta runt i en tom lägenhet – kanske ta några spontanat skutt, nynna något i fel melodi och brista ut en gäll refräng – och ren skräck. Vad har jag gjort? Folk kommer ju att läsa den här. Om några få minuter är den tillgänglig.

Bara ligger där bland andra böcker, lite som en havsko i peruk på en klippa översållad med bystiga sjöjungfrur.

Fan. Är det för sent att ändra sig? Kan den inte bara få existera i ett skönt vakuum, tryggt instoppad i min byrålåda. Om hundra år hittar mina efterkommande manuset i en låda, kanske läser det och bara: ”fan, tanten var ju helt störd. Tina upp henne så hon får förklara vad twitter är för nåt.”

Eller så ska jag bara gå och lägga mig. ”Publish and be damned”, som min chef brukar säga.

Imorgon ska jag och en kollega fira genom att gå och se Dr. Strange på bio. Effekterna ska vara tjusiga i IMAX, och med Benedict Cumberbatch och Mads Mikkelsen i samma film har jag svårt att tänka mig hur den skulle kunna ungå att vara sevärd. Senare i veckan ska jag ta en öl med en annan kollega. Fira i dagarna tre, liksom.

Den tredje dagen handlar det om nästa projekt, förstås. Men se, det är en helt annan historia…

Eufori

Jag kom hem i förrgår kväll och möttes av pappa på flygplatsen. Hemkomst-euforin har inte lagt sig än. Sitter just nu och slappnar av i soffan med lite pursvensk choklad, syrran och hennes man. Deras fyraåring sover i rummet intill efter en episk dag på stranden. Laptopen sitter i knät som en alldeles för varm säkerhetsfilt.

Gårdagens familjeäventyr är fortfarande färskt i minnet. Jag hälsade på mormor på vårdboendet och delade med mig av det senaste skvallret. Tydligen hade vi båda två haft varsin skotte hos oss under ungefär samma tidsperiod – detta ledde inte till något dekadent för någon av oss. Därefter bjöd mamma på lunch ute på landet och vi hittade färgade glasflaskor med plats för stearinljus som skulle göra sig perfekta på min balkong i Holland. För den där sköna New Orleans-atmosfären.

Den totala avslappningen infann sig igår kväll när två vänner blandade ett par drinkar och grillade en fantastisk middag. Magiskt. Och det är bara början; i mitten av nästa vecka väntar ett efterlängtat möte med en saknad vän följt av några dagars intensivt skrivande i Kivik. Mitt mål är att under de dagarna skicka iväg mitt manus till ett antal förlag.

Så. Då har jag sagt det. Inte alls nervöst. Just do it, self.

Tips till mig själv från mig själv: kör på medan du är euforisk.

 

Att komma hem

Söndag kväll och det är dags att gå och lägga sig. Imorgon är det jobb och som vanligt är att-göra-listan lång, men då är det skönt att ha siktet inställt på fredag. Då reser jag nämligen till Sverige för att spendera två härliga semesterveckor hemma. Att bo i Holland är underbart på många sätt (bara att kunna köpa en flaska vin i mataffären närsomhelst är väldigt trevligt) men det finns saker som fattas när man bor utomlands.

Människor säger sig självt. Jag saknar familj och vänner mest av allt. Men om jag ska unna mig att vara materialistisk och ytlig ett tag, så här kommer en lista på saker som jag saknar och ska fixa så fort jag kommer hem.

  • Lingongrova. Holland har i regel gott bröd, men ingenting som kommer ens i närheten av Lingongrova.
  • Bra sushi! Min favoritrestaurang i närheten av Värnhemstorget har enligt mig den smaskigaste sushin i Malmö.
  • Senaste numret av Pondus. Gudars vad jag saknar svenska serier..!
  • Ja, på tal om serier ska det definitivt planeras in ett besök till seriebutiken på Lilla Torg.
  • Och på talk om det: SciFi-Bokhandeln!
  • Ta en öl på Möllan.
  • Inhandla Turkisk Peppar och Ballerinakex.
  • Gå på Malmö Stadsbibliotek.
  • Dipp-pulver. Det finns ingen bra dipp-pulver i Holland. (Jag skojar inte)

Förutom allt detta och utöver att träffa alla underbara människor, så hägrar en sak till: några dagars isolering i en liten stuga i Kivik där jag kan få skriva ifred.

Det här är mer än att “ladda batterierna”. Varje resa hem känns som en total omstart.